En väverska, en vävare – Marie Ekstedt Bjersing

I två tidigare blogginlägg: En väverska och En till väverska, analyserade jag en tavla. En väverska målad av Geskel Saloman från 1857. En dag när jag var på Sätergläntan och vävde och funderade, kom jag på att det fanns en del likheter mellan tavlan och mig. Min kollega Hilde Opedal Nordby fick ta en ögonblicksbild. Här kommer min analys av En väverska från Bohuslän och En vävare från Göteborg.

Bilderna

Bild 1.
Fotografisk reproduktion av En väverska, original målad av Geskel Saloman 1857, de röda färgerna är borta.

Bild 2.
Fotografi av En vävare inne i vävsalen på Sätergläntan. Fotograf är Hilde Opedal Nordby 2020.

Geskel och Greven

Vävstolen på Sätergläntan har namnet Greven. Jag har valt att namnge vävstolen i Geskel Salomans tavla till Geskel. Jag tycker det låter fint tillsammans Geskel och Greven. Vävstolarna har flera gemensamma ålderdomliga drag. Båda vävstolarna är bakståndarvävstol och har fasta vävpallar. Båda vävstolarna saknar sträckbom och knäbom. På Greven är sidostyckena krokvuxna, de är gjorda av ett rotben, vilket ger en stark konstruktion.

Varpbommarna sitter högre är bröstbommen. Troligtvis är de höj- och sänkbara på båda vävstolarna. På Greven syns det tydligt att bommen går att höja för att få ännu mer lutning på varpen. En lutande varp vill man gärna ha när man väver linnelärft.

Detaljbilder från Greven. Vaggan bak på vävstolen som bröstbommen ligger i. Det går att se att det har funnits ett hål så att bommen kunnat flyttas upp, och flyttar man varpbommen högre upp måste även spännanordningen flyttas upp.

Tramporna på vävstolarna skiljer sig åt. Geskel har baktrampor och Greven har framtrampor.

Trampfästet längst bak i vävstolen går att se under vaggan. Väverskan trampar just nu ner den högra trampan.

Det gör att vi har olika arbetsställningar och använder fötterna på olika sätt. Fiskarhustrun har en fot på varje trampa, för att det ska fungera är tramporna lågt uppknutna. Jag väver i en teknik som jag brukar kalla för längdåkningstrampning. Jag åker fram och tillbaka med mina fötter. Den är effektiv när man väver en tuskaft med två trampor.

Bilden är från 2016 när jag väven en tuskaft i Greven.

Datering av Geskel och Greven

Geskel kommer från Bohuslän och Greven från Dalarna, troligtvis Rättvik. Båda vävstolarna är troligen från före 1850. Geskel målades av 1857 och Greven är mer ålderdomlig i sin utformning. Greven skulle kunna vara från 1500-, 1600- eller 1700-tal, men även 1800-tal. Den äldsta daterade vävstolen i Sverige kommer från Orsa, Dalarna och finns i dag på Dalarnas museum. Den vävstolen är daterad 1577. Greven och den vävstolen har många likheter. Troligast är kanske att Greven är från 1700- till 1800-tal.

En vävstol kan förändras med tiden och olika delar kan vara olika gamla på en vävstol. På Greven vet jag att det är så. De äldsta delarna tror jag är de fristående tramporna. Även varpbommen kan vara riktigt gammal och kanske trissorna. Slagbommen är relativt ny och är säkert bara 100-150 år. Redkammen är nytillverkad, den är ca 20 år och tillverkades av Niklas Hallberg, 1998.

Varpbommen före och efter lagningen, som gjordes av Fritiof Runhall, 1998.

Lagningen på varpbommen är ny, den gjordes 2018 av Fritiof Runhall. De vävda banden på varp- och tygbom är tillverkade 1998. Vävskeden är troligen från andra hälften av 1800-talet. De allra nyaste tillbehören är solven som jag knöt i våras, dvs 2020. Att datera Greven är som en filosofisk gåta, delar lagas och byts ut, som Theseus paradox.

Kvinnorna och kläderna

Vi har båda ärmlösa klänningar, fiskarhustrun med en särk under. Min klänning är kortare än hennes. Båda bär klänningar som är tidstypiska, folkliga plagg snarare än högsta modet.

Min klänning kommer från Gudrun Sjödén, en stil som många känner igen däremot är det svårare att tidsbestämma klänningen. Jag råkar veta att den kommer från 2018 års japaninspirerade kollektion. Klänningen heter Matsumato.

Tyget består av ett tryckt trikåvara. På etiketten kan jag läsa att den består av 95% Lyocell och 5 % Elastan. Lyosell är en regenatfiber, som är mer skonsam för miljön än den traditionella viskosen. Klänningen är sydd i Bulgarien. På etiketten kan man också läsa tvättråd och ett produktionsnummer.

Fiskarhustruns klänning var troligen i halvylle, bomull eller lin i varpen och ett ullgarn i inslag. Klänningen bör ha varit handsydd, eftersom symaskinen inte var vanlig då. I Louise Waldéns (1990) bok: Genom symaskinens nålsöga. Teknik och social förändring i kvinnokultur och manskultur, läser jag att år 1854 hade mekanikern J.G. Wikström infört den första Singer-symaskinen till Sverige. Samma år tillverkade han en egen symaskin och fick patent på den. Först på 1870-talet börjar Husqvarna tillverka symaskiner.

Louise Waldéns bok inspirerade mig under mina etnologistudier. När jag hade sedan 1992 hade fortbildning tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan blev jag glad över att få möta henne. När jag nu tog fram boken såg jag att hon skrev i boken till mig.

Jag lade min skjorta över korgen på golvet, fiskarhustrun lade sin sjal på vaggan. Jag väver barfota, vad har fiskarhustrun på sina fötter?

Vad tittar kvinnorna på?

Fiskarhustrun tittar på sitt barn. Vad tittade jag på? Mobilen! Det var när jag vände mig och tittade på mobilen efter att ett sms hade plingat till (ett sms från ett av barnen) som jag fick idéen till bilden. Kanske hade kvinnas barn grymtat något i sömnen, som fick kvinnan att titta på barnet.

Åldern på kvinnorna

Vad finns det på bilden som säger något om kvinnornas ålder? Båda har håret uppsatta. Väverskan med en kam i håret och delvis utsläppt hår, tyder på att hon är ung, mina gråa slingor i håret tyder på att jag är äldre. Troligtvis skiljer det 20-30 år på kvinnornas ålder.

Väverska-vävare

Geskel Salomans tavla heter en väverska, på tavlan kan man se att det är många meter tyg på varpbommen, vilket skulle kunna tyda på att hon var en yrkesväverska. Jag närmar mig slutet av bommen, min varp var 14 meter från början. Vilket troligen är mycket kortare än vad väverskan hade. Jag har hört om yrkesväverskor i början på 1900-talet hade 130 meter långa varpar.

Jag har tolkar henne som en professionell yrkesväverska som troligen väver åt en förläggare som säjer tyget vidare. Idag kallar vi det ofta som en binäring eller avsaluslöjd, vi skulle kunna kalla det för hennes yrke.

Vem är då jag? Jag titulerar mig inte som väverska. Jag är vävare, och syftet med min vävning är att producera kunskap kring vävningen. Jag är också vävlärare och textilforskare, bosatt i Göteborg. Att förmedla och forska kring vävningen är en del av detta. Vävning är mitt yrke!

Våra händer vilar en stund innan vävningen fortsätter.

Tack Hilde Opedal Nordby för att du fotograferade mig.

Ps, Ja, jag erkänner min bild är lite arrangerad. Korgen flyttade jag ner på golvet. Jag hade skjortan på mig och tog av den för bilden och lade den över korgen. Garnhärvan som låg i korgen hängde jag upp på vävstolen. Och vi fick flytta lite på vävstolen för att få utrymme att fotografera.